Elegi på prosa rörande väsendet, varat och illusionen

Planlöst vandrade Spindelgången och Svarta Svanen runt i ett träsk av ord och fraser innan ens namnet på detta verk hade uppstått. Ensamma lät de varandra fälla tårar och betraktade en gill gång i de andra medverkandes lyckligt glimrande ögon. De föll, och sakteliga kände vår svärtade hjälte sig utslagen, halt och ibland rent av olycklig över sin ensamhet.

    Hoffmanns Nathanael skulle tvunget bli något annat i svensk skärgård, emedan Olimpia skulle få ett liv och dessa karaktärer sedan, under en lång period, skulle fästas på tu människors kroppar och skava likt näver - i vånda. Klara och Nathanaels fader, systern. Alla dessa skulle tillhöra någon, inbillas och lekas fram. Tårarna skulle lekas fram. Glädjen skulle lekas fram - det artificiella skulle forcera ett antal individers kött och blod. I en illusion.

    Bakom linsens reflektion huserades mängder av konstnärer, administratörer, assistenter och övriga. Alla övertygade om att inbillningen var den enda vägen till ro i själen. Den enda vägen till egen lycka och vinning - andras lycka och vinning. Dagarna kom, men nätterna var ständigt så påtagliga. Vingarna blev tyngre. De allas vingar blev tyngre. Ett mörker infann sig sedan - ett dunkel väcktes. De gick alla i sjön; drunknade i illusionen, fastnade i dyn på botten, helt utan räddning.



    Jag, eller mitt väsen, stod då och betraktade denna cirkus. Domderade denna galenskap, denna eskapistiskt präglade masochism från början endast fugerad av bläcket och ensamheten. Nu var en hel grupp i vånda. För vad? För konsten mina vänner! För detta meningslöshetens mest meningsfulla forum; skillnaden mellan liv och död. Död.

    Moreau, Redon, Blake, Baudelaire, Bergman, Huysmans, Rimbaud, Poe och Strindberg. Några få nämnda (detta är inte rätt forum för fler namn, de klingar bäst i detta urval) och med det några fler. Alla fast beslutna om att lida under profana (ibland sakrala) och dionysiska askeser, för konsten. För att överleva sig själva och andra. Döda, och mer fria. Mer levande.

    I timmar satt er vän stirrandes in i väggens konkav. Fast i samma melankoliska skimmer; samma känsla av tomhet och förlust, som dagen då kapslandet av Spindelgången gick till ända. Eller, snarare några dagar innan dess. Brutalt uppskakad av faktumet om att Svarta Svanen nu återgick till att vara ett ensamt väsen; aldrig omhuldat eller älskat, utan bara tom - ett medialt vakuum. Inget kött och blod. Bara en illusion – en artificiell magnat, men fallen och upplöst. Hade detta, mitt väsen, nu smittat flera?

Berlin, fredag 18/12 04.44

"Emilio! hjälp mig att vakna igen!"

"Jag lovar, min gunstige Herr Svan. Har du en cigarett?"

"Det har jag min tunne frände"

"Du, min vän, (Emilio tager ett bloss på sin nyfunna cigarett) är en förbannad martyr."

"Tack!"