Läkaren ser sig omkring. Systern ligger alldeles stilla. Hon har Klara vid sin sida. Nathanael finns också i rummet. Ett foto av pojken skymtas på sängbordet... Medan fiktionen översätts i nollor och ettor och förevigas i form av digital teknik, väntar en verklighet alldeles bakom kameralinsen. Verkligheten som i sin självklarhet och dess organiska (miljöcertifierade) process, aldrig kommer förevigas, eftersom den alltid kommer att vara slentrianmässig och tråkig. Utifrån dessa aspekter tillsammans med ett oräkneligt antal andra adjektiv tvingades vi uppfinna och använda fiktionen, eller finns det någon som bär på egenskapen att kunna återge verkligheten och dess exakthet?
Bilden: I gränslandet mellan fiktion och verklighet,
Freddie Wadling som Ygor,
Andreas Kleerup som Nathanael Coppelius.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar